Varför?

Jag måste inse att man inte alltid får det som man vill.
Jag måste inse att man inte alltid kan må bra.
Jag måste inse att man inte alltid kan få den man vill.
Jag måste inse att det finns hinder i livet
Jag måste inse att man måste kämpa för att få den man älskar
Jag måste inse att jag aldrig är ensam.
Jag måste inse att när man väl misslyckats så går det inte alltid att reparera.
Jag måste inse att det är dags att släppa taget.

Varför kan jag inte inse att man inte alltid kan få som man vill?
Varför kan jag inte inse att man inte alltid kan må bra?
Varför kan jag inte inse att man inte alltid kan få den man vill?
Varför kan jag inte inse att det finns hinder i livet?
Varför kan jag inte inse att man måste kämpa för att få den man älskar?
Varför kan jag inte inse att jag aldrig, aldrig, är ensam?
Varför kan jag inte inse att misslyckanden inte alltid kan repareras?
Varför, VARFÖR måste jag släppa taget?

Mörker

Mörker, var är jag? Tystnad... var är alla? Vad har hänt? Omsluten... jag ser inget, lämnad kvar, ingen ser, ingen hör, se mig! Jag finns! Varför ser ni mig inte? Varför hör ni mig inte? Känslor, tar över, brister.
Ensam... Så ensam... inget kvar... allt är borta...

Pokémon.

Vi sträver ständigt efter något, gärna är det något vi aldrig kan få, något vi aldrig kan nå. Detta här mänskligt, vi vill gärna lyckas med det omöjliga.
Det kan handla om jobb, relationer, det där nysläppta spelet i affären. Jag ser det, jag vill ha det men det är utom min räckhåll. Vi är begränsade, vi slås tillbaka av olika saker, att den ena inte känner detsamma för den andra (Det är väldigt vanligt) Jag ser henne, jag lär känna henne, jag tycker att hon är helt underbar, men.
Din nära vän får något som är utom räckhåll för dig, irritation skapas, man frågar sig själv varför man själv inte kan få det, varför skulle jag förtjäna det mindre? Men, ja, vi är begränsade, i det här fallet kan det handla om ekonomi. Alla har det inte lika bra, det är ett öde man får acceptera. Vi blir svartsjuka, vi vill också älska någon, vi vill också bli älskad av någon på samma sätt som paret som håller varandra i handen när de går nedåt gatan. Jag hatar nykära, jag mår illa av par, bara för att jag är anvundsjuk, svartsjuk med andra ord, jag önskar, ja.. jag önskar verkligen att jag hade samma sak som de har. Svartsjuka får oss att vilja ha något ännu mer, det tär, det skadar, det får oss att hata, att bli rädda, att bli oroliga. Svartsjuka har fått mig att hata, att bli orolig, precis som alla andra miljarder människor på våran jord, jag är en liten skit i mängden men känslorna är detsamma. Vi känner, det är en underbar sak att kunna känna. Att känna att man betyder något, att känna att man inte är ensam, att det faktiskt finns folk som bryr sig om en. Jag har svårt för det, jag har jättesvårt för det. Jag kämpar, jag försöker ta åt mig det positiva jag hör om mig, lika mycket det negativa. Jag vill tro, jag vill verkligen, då skulle jag antagligen tappa den extremt negativa bilden jag har av mig själv (Nu är jag lite för negativ kanske... så hemsk kan jag omöjligt vara, det är inte humant att ha en sådan negativ självbild) Brist på självfortroende och självkänsla är ett enormt problem som de flesta lider av, det är inte svårt att dölja osäkerheten som ständigt plågar oss, oss alla. Jag har länge haft svårt för att se mig själv som en person som är något, en person som faktiskt betyder något, jag kämpar fortfarande för att acceptera mig själv. Fina kläder, dyra märken, falska leenden, fint språk, allt, allt möjligt. Inte en chans i världen att alla som tjänar bra och har råd med fina saker mår bättre, de är lika mänskliga som alla andra, de har också problem och problem delar man inte med sig av, problem kommer alltid att existera. Jag lovar att i alla fall 80% av de som svarar "Det är bra" När de får frågan "Hur mår du?" gör det på ren reflex för att undvika att dela med sig av känslorna som sakta river sönder vårat sinne innefrån, känslor är inget man delar med sig av, inget jag gärna delar med mig av. Jag gör det, det är ändå en standard fråga i vårat samhälle, för mig är det oftast beroende på hur nära personen som frågar står mig. Gör inte ni också det? Jag gör allt för att hindra andra från att lida av mina problem. Det är inte så att man inte påverkas av hur andra känner sig, jag blir extremt orolig om någon av mina vänner mår det minsta dåligt, jag är rädd att förlora någon, jag är rädd för att bli ensam. Men vem är inte det? Rädslan för att bli lämnad ensam i mörket, utan någon som står en nära är en rädsla alla har.
Vi är inte annat än mänskliga. Problem, problem som jag hatar, som antagligen alla andra hatar lika mycket som jag gör, vi är svaga, vi är falska, vi är idiotiska, vi är svaga, ingen är bättre än någon annan även fast många vill tro det. Självklart kan jag mala på om allt negativt med våran ack så komplicerade ras, men samtidigt som är allt det här negativa så har vi konstigt nog flera positiva egenskaper, jag älskar mina vänner för dem de är, jag älskar deras brister lika mycket som jag älskar deras bra egenskaper för att det är något som gör dem unika. Ett problem som jag men även andra lider av, som leder till att andra som står oss nära skadas, vänner, familj, det är att när jag väl uppnått det jag så gärna vill ha, vad händer då? Jo, jag tappar lusten, den sak som betytt så mycket för mig, det som alltid varit ett steg ifrån, när jag får det, när det är i min ägo så är det helt enkelt inte kul längre. Är det bara jag som känner så? Vi är bortskämda, vi är alla egoistiska, vi är alla själviska, vi är alla mänskliga, även jag. Hur skulle din perfekta värld se ut?

Kan för första gången på flera månader säga att jag är glad, jag är lycklig.
Var på konsert idag (Jag tyckte det var awesome!) Intohimo och Saving Joshua spelade, det var tungt som tusan.
Efter det stack vi till Gurra, chillade lite bara, allt är topp. TOPP! Tack för att ni finns,

.

That feeling you thought were gone, there she is, beautiful as always, the nervosity
Seeing her, talking, spending time, the happiness.
The warmth of anothers' skin, heartbeats, stronger, louder, the intensity.
Enjoying just being with eachother, the simplicity.
Arguments, fights, opinions that are not the same, the sadness.
Being alone, left behind, the loneliness.
Depression, the downfall.