Du kan vara en bok.

Allt han ville var att hålla om henne. Även fast hon låg en bit bort på den något stora sängen kunde han känna värmen från hennes kropp. Det var något han gillade, en annan person mot sig. Värmen, känslorna. Det var det enda han sökte efter och det enda han behövde. Varför var han så feg? En fråga. Det var allt som behövdes, att ta steget var i hans ögon omöjligt. De hade gjort det förut, bara legat där, varför var det annorlunda nu? Frågan upprepades om och om igen. Varför? Varför? Han vågade flytta sig närmre. Hjärtat slog hårdare, snabbare. Hur ska han göra? Det som var så nära var fortfarande så långt bort. Känslan att ha någon nära en, bara dem två, ingen annan. Han krävde inte mycket, absolut inte. Han visste att hon antagligen skulle gå med på det, en tanke som plågade honom. Det enda som hindrade honom var han själv. Det enda som någonsin kommer hindra honom är han själv. Onekligen var det sant. Tiden gick, han hade redan sett filmen de kollade på, den gick sakta mot sitt slut. Han var där endast för sällskapet. Han flyttade närmre, deras kroppar snuddade vid varandra. Han lade händerna på hennes sida. Det var varmt, sortens värme ingen levande människa kan tycka illa om. Han visste att det var så långt han kunde gå, så långt han tillät sig själv att gå. Filmen var slut, de hade nu gått och lagt sig i varsin säng. Sömnlös låg han där, det var inget bra på TVn och dator var verkligen inget som lockade. Mat, det kan man alltid äta. Han öppnade kylskåps dörren. Vin, mjölk, ost... Han tog det som lockade mest. Det kalla vinet skapade fortfarande en brännande känsla i halsen, den känslan var saknad. Soffan var mjuk och det var ständigt en kall vind som drev genom lägenheten. Tiden gick, ögonen blev tunga, tillslut så somnade han in. Äntligen.

Tankar.

Döden, som jag onekligen verkar vara extremt rädd för.
Bilder, ihopsatta scener kommer ständigt upp i mina tankar, händelser som t.ex. bilolyckor, misshandel och flera andra saker plågar mig, ibland är mina tankar så verkliga att jag tror det faktiskt händer på riktigt. Betyder det här att jag är rädd för att det ska hända? "Filmklippen" handlar oftast om mig själv. Det kan hända att mina vänner är med, bara för att jag råkar vara med dem i just det ögonblicket.
Jag är rädd för att somna i bilar eftersom jag vet att man närsomhelst kan krocka, jag ser det framför mig. Jag känner smärtan inom mig. Man skulle nog kunna säga att jag dagdrömmer, jag försvinner bort i en annan värld men jag är fortfarande på samma plats, med samma människor, samma ljud runt om mig. Radion, rösterna av de andra i bilen, det mjuka ljudet av hjulen som rullar fram längs asfalten. Det blir tyst, allt saknar ned, ljuden blir långsamma och otydliga... sen ser jag det, jag känner det. Hur bilarna sakta krossas emot varandra, hur benen bryts, skriken, den bedövande smärtan. Själv tycker jag att vid det här tillfället så borde man vakna upp, tillslut blir det bara ett enormt mörker, är det min syn på döden? Dör jag i min parallella värld då? Allt detta händer oftast på någon sekund i den "riktiga" världen, ni vet, när man bara somnar till för en stund och sedan vaknar upp direkt innan huvudet dunkat ned i framsätet.
Mörker, speciellt utomhus på natten. Ännu en miljö jag har svårt för. Den äckliga känslan av att vara förföljd, av att någon helt plötsligt tar tag i en. Jag vet inte hur många gånger det hänt mig att jag flyger all världens väg när en människa plötsligt kommer fram bakom huskanten, att jag då har musik pumpandes i öronen gör det hela inte bättre. Kan inte påstå att jag går runt som en neandertalare och nattdrömmer när jag promenerar runt. Jag skapar snarare olika scenarion, saker som skulle kunna hända. Jag skrämmer upp mig själv, stressen, rädslan börjar jaga mig. Hjärtat dunkar oftare och oftare. Tillslut springer jag, så fort jag kan mot mitt mål, jag hyperventilerar, huvudet dunkar.. hårdare och hårdare. Ibland får jag en sådan huvudvärk att jag knappt kan röra mig. Varför blir det såhär? Jag tänker ofta på det, det är dock många fler saker än det här som jag fastnar i, händelser som man kanske inte borde ta upp i en blogg som är öppen för allmänheten. Jag tror att det är rädslan för att allt ska ta slut, för att allt ska försvinna, för att jag ska bli lämnad, ensam i mörkret. Döden - min största fiende och min bästa vän.

Mhm.

You see her, you can't touch her. You hear her, you can't hold her. You want her, you can't have her. You want to, but she won't let you.
She's not so special so look what you've done, boy.

Now you wish she'd never come back here again.
Oh, never come back here again.

She's not so special so look what you've done, boy.

Now I'm nailed above you.
Gushing from my side
it's with your sins that you have killed me
Thinking of your sins I die
Thinking how you'd let them touch you
How you'd never realise
That I'm ripped and hang forsaken
Knowing never will I rise

Again.....

You still see her
Oh, you hear her
You want her
Oh, you want to
You see her
You still hear her
You want her
You still want to

Nattbloggarn

Alla dessa vägar att ta, alla dessa chanser man får, alla dessa möjligheter som kastas på en. Vad ska man göra? Hur vet man att valet man gör är rätt? Vem bestämmer konsekvenserna och hur starka är dem? Jag är trött på allt det här. Jag vill inte fatta några beslut, jag vill inte ta mig ann alla dessa underbara, bra, idiotiska, helvetiska möjligheter som finns i mitt liv. Jag vill bort, jag vill existera i ett tomrum där jag bestämmer tiden, årstider, vilka som har rätt att finnas och vilka som förtjänar att sluta att existera.
Jag är trött på att bli påmind om alla fel val jag gjort, om allt det jag borde tagit tag i, om allt som jag skulle kunnat haft om jag agerat annorlunda. Jag är trött på att lägga allt som händer på mina egna axlar, jag är trött på att känna mig ensam. Jag är trött på att ha skuldkänslor över mitt eget liv.

...

Doing the dishes for some lazy friends 5.30pm listening to the song that constantly reminds the of the girl I love, the only one that's beyond my reach, the one who never can be mine.

(Y)

Tack vare min oförmåga att kunna somna så har jag på 2 dagar fått reda på att Malins tak är riktigt fint och att hon snarkar när hon ligger på rygg. SUCCESS!

Varför?

Jag måste inse att man inte alltid får det som man vill.
Jag måste inse att man inte alltid kan må bra.
Jag måste inse att man inte alltid kan få den man vill.
Jag måste inse att det finns hinder i livet
Jag måste inse att man måste kämpa för att få den man älskar
Jag måste inse att jag aldrig är ensam.
Jag måste inse att när man väl misslyckats så går det inte alltid att reparera.
Jag måste inse att det är dags att släppa taget.

Varför kan jag inte inse att man inte alltid kan få som man vill?
Varför kan jag inte inse att man inte alltid kan må bra?
Varför kan jag inte inse att man inte alltid kan få den man vill?
Varför kan jag inte inse att det finns hinder i livet?
Varför kan jag inte inse att man måste kämpa för att få den man älskar?
Varför kan jag inte inse att jag aldrig, aldrig, är ensam?
Varför kan jag inte inse att misslyckanden inte alltid kan repareras?
Varför, VARFÖR måste jag släppa taget?