Du kan vara en bok.

Allt han ville var att hålla om henne. Även fast hon låg en bit bort på den något stora sängen kunde han känna värmen från hennes kropp. Det var något han gillade, en annan person mot sig. Värmen, känslorna. Det var det enda han sökte efter och det enda han behövde. Varför var han så feg? En fråga. Det var allt som behövdes, att ta steget var i hans ögon omöjligt. De hade gjort det förut, bara legat där, varför var det annorlunda nu? Frågan upprepades om och om igen. Varför? Varför? Han vågade flytta sig närmre. Hjärtat slog hårdare, snabbare. Hur ska han göra? Det som var så nära var fortfarande så långt bort. Känslan att ha någon nära en, bara dem två, ingen annan. Han krävde inte mycket, absolut inte. Han visste att hon antagligen skulle gå med på det, en tanke som plågade honom. Det enda som hindrade honom var han själv. Det enda som någonsin kommer hindra honom är han själv. Onekligen var det sant. Tiden gick, han hade redan sett filmen de kollade på, den gick sakta mot sitt slut. Han var där endast för sällskapet. Han flyttade närmre, deras kroppar snuddade vid varandra. Han lade händerna på hennes sida. Det var varmt, sortens värme ingen levande människa kan tycka illa om. Han visste att det var så långt han kunde gå, så långt han tillät sig själv att gå. Filmen var slut, de hade nu gått och lagt sig i varsin säng. Sömnlös låg han där, det var inget bra på TVn och dator var verkligen inget som lockade. Mat, det kan man alltid äta. Han öppnade kylskåps dörren. Vin, mjölk, ost... Han tog det som lockade mest. Det kalla vinet skapade fortfarande en brännande känsla i halsen, den känslan var saknad. Soffan var mjuk och det var ständigt en kall vind som drev genom lägenheten. Tiden gick, ögonen blev tunga, tillslut så somnade han in. Äntligen.