Tankar.

Döden, som jag onekligen verkar vara extremt rädd för.
Bilder, ihopsatta scener kommer ständigt upp i mina tankar, händelser som t.ex. bilolyckor, misshandel och flera andra saker plågar mig, ibland är mina tankar så verkliga att jag tror det faktiskt händer på riktigt. Betyder det här att jag är rädd för att det ska hända? "Filmklippen" handlar oftast om mig själv. Det kan hända att mina vänner är med, bara för att jag råkar vara med dem i just det ögonblicket.
Jag är rädd för att somna i bilar eftersom jag vet att man närsomhelst kan krocka, jag ser det framför mig. Jag känner smärtan inom mig. Man skulle nog kunna säga att jag dagdrömmer, jag försvinner bort i en annan värld men jag är fortfarande på samma plats, med samma människor, samma ljud runt om mig. Radion, rösterna av de andra i bilen, det mjuka ljudet av hjulen som rullar fram längs asfalten. Det blir tyst, allt saknar ned, ljuden blir långsamma och otydliga... sen ser jag det, jag känner det. Hur bilarna sakta krossas emot varandra, hur benen bryts, skriken, den bedövande smärtan. Själv tycker jag att vid det här tillfället så borde man vakna upp, tillslut blir det bara ett enormt mörker, är det min syn på döden? Dör jag i min parallella värld då? Allt detta händer oftast på någon sekund i den "riktiga" världen, ni vet, när man bara somnar till för en stund och sedan vaknar upp direkt innan huvudet dunkat ned i framsätet.
Mörker, speciellt utomhus på natten. Ännu en miljö jag har svårt för. Den äckliga känslan av att vara förföljd, av att någon helt plötsligt tar tag i en. Jag vet inte hur många gånger det hänt mig att jag flyger all världens väg när en människa plötsligt kommer fram bakom huskanten, att jag då har musik pumpandes i öronen gör det hela inte bättre. Kan inte påstå att jag går runt som en neandertalare och nattdrömmer när jag promenerar runt. Jag skapar snarare olika scenarion, saker som skulle kunna hända. Jag skrämmer upp mig själv, stressen, rädslan börjar jaga mig. Hjärtat dunkar oftare och oftare. Tillslut springer jag, så fort jag kan mot mitt mål, jag hyperventilerar, huvudet dunkar.. hårdare och hårdare. Ibland får jag en sådan huvudvärk att jag knappt kan röra mig. Varför blir det såhär? Jag tänker ofta på det, det är dock många fler saker än det här som jag fastnar i, händelser som man kanske inte borde ta upp i en blogg som är öppen för allmänheten. Jag tror att det är rädslan för att allt ska ta slut, för att allt ska försvinna, för att jag ska bli lämnad, ensam i mörkret. Döden - min största fiende och min bästa vän.