18th Floor balcony.

Känslor, känslor överlag, det jag hatar mest, känslor jag absolut inte klarar av.
Känslor som verkligen suger musten ur en. Kärlek, vänner. Jag... nej... jag vet inte. Jag gillade mitt gamla liv..
Få vänner, absolut inga känslor som krävde lite energi fanns. Inget uteliv fanns, jag satt hemma, i timmar framför denna skärm som antagligen kommer bli min död, jag struntade i vad andra tyckte, jag höll allt inne. Men idag, är jag gjord för sånt här? Jag är FAN inte en social varelse, har inte ens förmågan att hålla ett normalt samtal, bara sitter där, tyst och visar något otroligt fult leende. Jag kan inte se mig in i hur andra känner sig, egentligen skulle man nog kunna kalla mig lite egoistisk och självupptagen, om man tar det ett snäpp längre. Förut var det jag och min virtuella värld, min värld som bara jag levde i, ingen annan. Jag behövde ingen, nu behöver jag alla. Jag hatar att vara ensam, jag vill ha närhet, känna en annan person mot mig, någon som helt enkelt bara är där. Det kan vara vad som helst, att hålla om någon, att mysa till en film. Det är inget stort men.. jag blir lycklig av sånt. Vet inte hur man kan förklara det.. men man känner sig.. uppskattad på något sätt.
Att få kontakt, att visa hur jag mår, hur jag känner. När missade jag att lära mig att öppna mig?
Det går verkligen inte. Jag är rädd för att bli förlöjligad. Hur ska jag lära mig det här, att bara vara mig själv när jag inte har 1½ Liter vodka i kroppen?
Som onykter är jag en emotionell bomb, jag brister direkt, varför kan jag inte göra detta annars? Varför är jag så.. svag, så feg, så värdelös. Nu låter jag som en arg 13 åring som är trött på livet, men, det är trotsallt min blogg.
De som läser det här kommer troligtvis reagera såhär: "Ååååååh, hur mår du egentligen?" Eller "Skärp dig, du har det fan bra"
Jag har fått höra det förut, jag kommer få höra det igen, det är väldigt få personer som vet hur jag mår, och de som vet har antagligen redan förträngt det.
Jag torterar mig själv, utsätter mig för situationer jag inte klarar av, jag.. pallar helt enkelt inte.
Mina föräldrar har varit oroliga, min syster har trott att jag typ.. ska ta självmord (Tokerier)
Jag har varit sängliggande i timmar, bara tänkt. Jag känner mig som en ríktig idiot när jag skriver det här, då jag har en förmåga att ta en känsla och vrida om det till något mycket värre.
Det här är inget större problem än något annat, det är ett mycket litet problem jämfört med andras, det mesta är inbillat, jag vet det men det förändrar fortfarande inte hur jag känner.
Jag är trött på att inte kunna lita på mina vänner, den extrema oro jag får när vissa träffas, det är något jag inte kan leva med, det är något jag inte kan utsätta andra för. Folk säger att jag är omtyckt, att jag är trevlig, snäll, vad man nu kan säga att någon är, för mig så finns inte det här.
Jag vill stänga av, komma bort från allt, vänner, relationer, skolan, men ändå inte. Jag är.. kluven. Jag älskar mina vänner något extremt och jag kan tacka gud för att de står ut med mig men jag borde nog ta en paus från allt, från mig själv men det går inte, dagens samhälle tillåter inte det, se på mig nu, jag har misslyckats i skolan totalt, jag kommer antagligen få gå om.. IG i svenska, hur kan det gå till?
Jag vet inte.. problem.. värdelösa, hjärtlösa, okänsliga, mörka problem.